För att börja lite…

Min mamma var en väldigt varm och omtänksam person, när hon var sitt bästa jag. Hon var också väldigt stark, och envis. Jag tror det är därför hon klarade sig så länge som hon gjorde med sin sjukdom. 35 år är ändå en lång tid att vara sjuk. Men det här med att vara stark innebar också för min mamma även att aldrig säga som det var, att aldrig säga att det inte var bra. Det blev ett martyrskap; “Äh, det är ändå ingen som bryr sig.” Så när min pappa blev sjuk för ca 15 år sedan så kändes det som att mamma fick lite panik. När pappa var i skov och behövde hjälp som mest var mamma rakt ut förbannad då hon tyckte att vi bara brydde oss om honom. Den här “paniken” kunde visa sig på en rad olika sätt. En gång försökte hon få oss att tro att pappa slog henne, t.ex. Nångång när jag pratade i telefon med pappa, och mamma inte var precis bredvid, så kunde man höra henne skrika i bakgrunden bara för att avleda uppmärksamheten från pappa “som det var så jävla synd om”.

Det här med skrikandet. Det räckte med att man öppnade dörren för att gå in i lägenheten för att hon skulle skrika “Stäng dörren!”. Skulle man leta upp något hade hon noll tålamod och skrek “där! där! där!”. Bara jag tänker på detta blir jag väldigt nervös och stressad. Även om detta inte händer mig på samma vis idag, så kan liknande situationer göra mig otroligt ledsen.

Hon hade själv aldrig bett om hjälp och ville aldrig visa sig svag, och tillät aldrig någon annan att göra det heller. Jag minns t.ex. när det tog slut med min kille som jag varit tillsammans med under nästan hela gymnasietiden. Jag pratade i telefon med honom, och grät. Mamma blev jättearg och skrek “tror du inte att vi mår dåligt över det här, jo vi mår så jävla dåligt!” Det var så det var.

Mammas “jävlaranamma” hjälpte henne mycket, jag menar…35 år! Att inte bryta ihop och kämpa, att bita ihop.

Pappas sjukdom krävde mycket “underhåll” och Parkinson är inte en sjukdom man bara kan “bita ihop” när man har. Vissa dagar fungerar han inte, så är det bara. Hallucinationer och omkringrumlande på nätterna knäckte mamma rätt rejält. Hon fick inte sova, och får man inte sova så fungerar man inte som man ska. Jag tror faktiskt att denna brist på sömn gjorde mamma psykiskt sjuk på något sätt mot slutet, under de sista åren. Pappa flyttade till hemmet i början av 2014, och mamma fick bo själv i lägenheten. Bara några månader senare dog hon. Med sin envishet skulle hon nog kunna tillryggalägga ytterligare några år. Men kroppen sa stopp. De hade sagt på sjukhuset att de inte ens kunde ge henne någon återupplivning om/när hon skulle dö, eftersom de skulle krossa hennes ben då. Så urholkad var hennes kropp.

 

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s