71

I förrgår var det mammas födelsedag.

Hon hade blivit 71 om hon levt.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

För att börja lite…

Min mamma var en väldigt varm och omtänksam person, när hon var sitt bästa jag. Hon var också väldigt stark, och envis. Jag tror det är därför hon klarade sig så länge som hon gjorde med sin sjukdom. 35 år är ändå en lång tid att vara sjuk. Men det här med att vara stark innebar också för min mamma även att aldrig säga som det var, att aldrig säga att det inte var bra. Det blev ett martyrskap; “Äh, det är ändå ingen som bryr sig.” Så när min pappa blev sjuk för ca 15 år sedan så kändes det som att mamma fick lite panik. När pappa var i skov och behövde hjälp som mest var mamma rakt ut förbannad då hon tyckte att vi bara brydde oss om honom. Den här “paniken” kunde visa sig på en rad olika sätt. En gång försökte hon få oss att tro att pappa slog henne, t.ex. Nångång när jag pratade i telefon med pappa, och mamma inte var precis bredvid, så kunde man höra henne skrika i bakgrunden bara för att avleda uppmärksamheten från pappa “som det var så jävla synd om”.

Det här med skrikandet. Det räckte med att man öppnade dörren för att gå in i lägenheten för att hon skulle skrika “Stäng dörren!”. Skulle man leta upp något hade hon noll tålamod och skrek “där! där! där!”. Bara jag tänker på detta blir jag väldigt nervös och stressad. Även om detta inte händer mig på samma vis idag, så kan liknande situationer göra mig otroligt ledsen.

Hon hade själv aldrig bett om hjälp och ville aldrig visa sig svag, och tillät aldrig någon annan att göra det heller. Jag minns t.ex. när det tog slut med min kille som jag varit tillsammans med under nästan hela gymnasietiden. Jag pratade i telefon med honom, och grät. Mamma blev jättearg och skrek “tror du inte att vi mår dåligt över det här, jo vi mår så jävla dåligt!” Det var så det var.

Mammas “jävlaranamma” hjälpte henne mycket, jag menar…35 år! Att inte bryta ihop och kämpa, att bita ihop.

Pappas sjukdom krävde mycket “underhåll” och Parkinson är inte en sjukdom man bara kan “bita ihop” när man har. Vissa dagar fungerar han inte, så är det bara. Hallucinationer och omkringrumlande på nätterna knäckte mamma rätt rejält. Hon fick inte sova, och får man inte sova så fungerar man inte som man ska. Jag tror faktiskt att denna brist på sömn gjorde mamma psykiskt sjuk på något sätt mot slutet, under de sista åren. Pappa flyttade till hemmet i början av 2014, och mamma fick bo själv i lägenheten. Bara några månader senare dog hon. Med sin envishet skulle hon nog kunna tillryggalägga ytterligare några år. Men kroppen sa stopp. De hade sagt på sjukhuset att de inte ens kunde ge henne någon återupplivning om/när hon skulle dö, eftersom de skulle krossa hennes ben då. Så urholkad var hennes kropp.

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

The story of a girl who cried a river and drowned her whole world.

4 år sen jag sist skrev här… Wow.

Mamma dog för snart 4 år sedan, vilket påverkade mig på så många sätt, på sätt som jag inte ens var medveten om. Jag har verkligen gråtit en flod och dränkt hela min värld. Så är det.

Det var väldigt traumatiskt för mig, och efteråt, i flera år faktiskt, har jag inte riktigt vetat vad jag ska känna. Självklart har jag varit ledsen, men de känslorna har stundtals bytts ut mot andra motstridiga och svåra känslor. Jag har försökt att bearbeta vår relation, och känslorna kring det har gått upp och ner väldigt mycket. Jag saknar henne, det gör jag verkligen, varje dag. Jag känner ibland att jag bara vill ringa henne och berätta något. Men, det är även känslor av ilska och frustration. Om det har jag tänkt att skriva om här på bloggen, min dagbok, min tredje lunga. Det och en del annat.
Jag har försökt, och försöker fortfarande, att ta itu med känslorna och problemen, men det har varit så svårt att sätta ord på det. Så fort jag tänkt att jag ska sätta mig ner och skriva så har jag inte kunnat. Det har bara inte fungerat. Min förmåga att formulera mig, att skriva, försvann ett tag. Det som innan alltid hade hjälpt mig. Jag vet inte i vilken utsträckning jag kommer att skriva här. Kanske mycket, kanske lite. Vi får se. Jag kommer även att skriva om en rad olika saker; viktiga saker, inte så viktiga saker, och saker jag behöver ta itu med.
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Yeah, well.

The first week working is always the worst. By the time you get home, you´re so beat that you can hardly keep your eyes open. There will be more posts here soon. 

Next week I´m going to start digging into the documentation for my research project. Hopefully that will give me some piece of mind, because this last week I haven´t done so much in the research area. I know, it´s only the first week and so.

Well, talk to you later. Have a great night!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Now this is a lemon!

Image

Posted in Uncategorized | Leave a comment

The view from my room… not that bad eh?

Image

Posted in Uncategorized | Leave a comment

A day of walking. And walking. And some more walking.

Today me and my friend A went to the market Porta Portese to shop for some stuff we need for the excavation and so on. It was just as it use to be; lots of people and lots of stuff. I usually have a very low temper when it comes to crowds, but I must say that I handled this pretty well today. A small pat on my back from myself, thank you.

We started with cappuccino and cornetto down by Piazzale Flaminio, and the we went on and took the Via Ripetta all the way down to the river. There we walked by the river all the way down to the market. After we visited the market we went up to Trastevere for lunch. Pizza! It was really good. I was a little tired by then, but the pizza and the coca cola did their job. Definitely. We went on to the church Santa Maria in Trastevere, “my” Vicolo del piedi, over the river and back to Campo Marzio, and up to Campidoglio. A did not visit my favorite church the last time she was  here, so we went in. She seem to think that the crystal chandeliers hanging from the ceiling was kinda strange. It´s true, of course, but I just love this church! She also thought that the small baby Jesus covered in gold and crown and everything was tacky. 

After this we went home. Now we´re just resting for a little bit, and then we´re on for some food shopping. Alright. 

 

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment